muttercourage

I drömmen häller du med din svaghets grymma kraft
återigen din smutsiga hink
över mig, in i mig
ditt nattsvarta beska blod
ristar i de smärtsamma tatueringar
som så sakta bleknar i mig

Återigen får jag minnas allt ont du gjort mot mig
smärtfyllda, skräckfyllda scener
ur vårt kärlekens liv
för mig hjärtefyllda
för dig hjärteslösa
detta är min skam

allteftersom blodet forsar
över  mitt vackra ansikte min hals min kropp
svårt skadad sargad är jag endast inuti
utan benådan måste jag minnas allt
dock endast på natten då jag sover
på dagen måste jag med all vitalitet fungera
vara den perfekta modern
som ler skrattar och bryr sig om
såsom jag en gång var

detta vanvett
att du inte låter mig gå
att jag inte låter
mina minnen dö ut
ifrid, iväg, långt bort
till dödens fridfyllda dal
där de egentligen höra hemma
alla minnen, de otäcka ,de fina
för även så var det också
Allt blandas i de blodsstänkta fragment
av din avgrund som utan nåd
med styrka tränger sig
upp i mig, över mig, in i mig

men hur ska jag  då kunna glömma
ta avsked från allt
som du ställt till med
dina ord, dina slag, dina livslånga lögner
för de är många gemischt i osalig blandning
som utgör du
Jag vet ännu inte vem du är, vem du var
Jag vet inte ännu inte vad jag har älskat
att jag har kunnat älskat
en sådan som du 

Jag har ofta tänkt över det där
 med att just du kunnat gå
och inte jag
de facto sprang jag
och du stannade kvar
Men nu är det  istället jag som
står och du som går

likt ditt starka hat och förakt
över mig
in persona
tycker jag själv att det är underligt
att jag är här, svettas och slåss i luft
ibland  dock inte alltid
för på dagen måste jag vara vital
vara den goda mor
som förväntas av mig
som jag förväntar mig
såsom jag en gång var
innan du trängde dig in i
det som var jag

dock förstår jag samtidigt
att just du har kunnat gå vidare
att just du har kunnat glömma allt 
att just du nu
lika fördömande som då
kan yttra de lögnaktiga orden
Det där har jag lagt bakom mig
för länge sedan

glömt allt, nehej du
snarare förträngt allt
och att jag finns kvar som ett blödande sår
som en krigshärgad by du har rullat över och förbi
till nästa fortfarande något intakta by
inte på dagarna men på nätterna

Det är klart att du förträngt allt
Det som du gjort mot mig
kan du rimligen inte minnas
det är ett måste för din överlevnad
För skulle du
komma ihåg
vad du har gjort
mot mig
skulle du inte
kunna leva mer
skulle du
ta död på dig själv 
din kropp
det som är du
in persona
för själen din
är sedan länge död

Jag står kvar
för att jag har gått vidare
För att jag måste bearbeta 
dig djävul och dina djävulsverk
förnedringen jag fått uppleva
genom dig, av dig
som egentligen är din egen avgrund

På dagen som sagt
finns ingen tid
Då måste jag vara den goda mor
som fungerar
som är vital, pigg, och bryr sig om

Är det därför det tar sådan tid
för att natten måste krypa sig på
I drömmen då jag tillåts
att gråta,
skamfylld svettas ut 

det nattsvarta blod du hällt
på mig
in i  mig

få tid att gråta i blod
som även är mitt eget

Du är död men minnena kommer  ännu att leva ett tag